Jag saknar dig min stjärna 

                           

                          <3

Gick och la mig vid nio igår och de är inte ofta. 

Jag är sjuk, missa nationella provet idag.

Ska göra de i morgon ist, på schema fria dagen.

Seeegt.

Jag känner mig hemsk. Mamma va snäll och köpte

ett halvårs gymkort till mig och jag har vart där en

gång nu de senaste.

Och när jag hade ett kort på en månad så va jag där

även när jag inte hade kort...

Men ja. Nu har jag ooont i huvet! Ska prova någon

tablett som smälter i munnen, det ska vara alvedon.

Får se om de funkar. Hoppas hoppas.

Tack till er som alltid finns där.

När man tröttnat på allt som mest

det finns inget hopp kvar

När allting bara försvinner och

man står helt ensam

När allt som betyder så mycket

försvinner långt ifrån dig

och du inte vet vart du ska ta

vägen

När man känner sig som en

idiot och vill fly från sig själv

när alla verkar gå emot dig

och man känner sig så ensam

Så står ni alltid kvar, hos mig.

Det har snart gått en månad sen du gick bort, pappa.

De är så svårt att beskriva hur allting känns, för de är

bara tomt, tomt, tomt...

Och jag tror inte att folk fattar att de är jobbigt att gå i skolan,

att vara hemma, att se alla dina grejor, alla kläder.

Vi kämpar för att ens orka finnas till.

Och jag har tänkt så många tankar.

Tänk om du bara kom hem en dag, helt frisk och som vanligt.

Då skulle jag krama dig, så länge, jag skulle aldirg släppa dig.

Men tanken på att jag aldrig kommer att få göra de, den gör

så jävla ont.

För allting jag gör påminner om dig. 

Jag tänker på dig varje dag, pappa. Och jag saknar dig så orden 

inte räcker till!

Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara vill att du ska komma hem

någon dag. 

Alla korten på dig, som man går föbi minst hundra gånger varje dag.

Vi hade så kul ihop, när vi åkte till London, eller när vi va ute med båten,

när vi lyssna på våran musik och när vi prata om saker.

Men att inte få prata så med dig mer, att inte få krama dig och säga hur

mycket jag älskar dig.

Att inte få skratta med dig igen.

Det är riktigt jävla hårt...

Men jag vet att varje gång solen skiner, 

är de du pappa.

28/02/2009

Jag saknar & älskar dig

Idag är jag på så jävla surt humör och jag vet inte vart de kommer ifrån.

Vill bara gråta, men när jag skriver de så vill jag bara skrika ist

och slå sönder någonting.

Jag vill bara kasta denna jävla datan i golvet och hoppa på den

20 gånger. 

Sen ska jag slänga ut den genom fönstret och skrika

Efter de vill jag hämta en hammare och gå lös på en stol,

som jag lite senare ska slänga i sjön och fiska upp

bit för bit.

Sen köra över varje bit med gräsklipparen och skratta.

Så känner jag. Nu ska jag fika.

                   Man vill bara ha SOMMAR!

*      *  

   *        *

Allt som var så fint, allt som betydde något.

Det var så oskyldigt, men det har gått för långt.

Vi som hade så kul den sommaren, allt var så lite.

Det var för lång väg att bara gå. 

Jag vill bara glömma, bort ifrån allt som säger att du måste.

Ingenting är som då, allt är förstorat. Du vet vad jag menar.

Du är inte den du var, och det är inte jag heller.

Men vi måste fortsätta kämpa, livet är för kort för att slösas bort.

Och för långt för att göra ingenting.

Men allt har gått för fort, det måste stanna ett tag.

Måste få tid att tänka, det som hänt har hänt. Fan. 

Jag saknar mig, dig och allt annat som fanns. 

*      *

    *      *

Sorg & Saknad

Det kan kännas så självklart att man har varandra. Mamma & pappa, de är ju så. Man lever med varandra, ser varann varje dag och firar jul tsm. Man fattar beslut tsm och stöttar varandra i saker. Man blir oxå sur på varandra ibland, allt kan inte alltid vara bra. Men man har alltid varandra. 

Det ska man ta vara på, alltid. Även när man är som argast på varandra eller när man bara vill springa ifrån allt och aldrig komma tbx, så ska man ta vara på att man lever i samma värld, samma tid. Samma liv. 

För döden skiljer oss åt. Inget annat.

Man kan säga att man hatar, men man vet. Ingenting tar oss ifrån varandra, förutom döden.

Det var så självklart att du fanns här med oss. Att du gick upp och väckte mig på morgonen, att du satt och åt frukost när jag kom upp. Att du sa hejdå innan du åkte till jobbet och att du kom hem efter du jobbat klart.

Det var oxå så självklart at vi åkte utomlands tillsammans och att du gratta mig när jag hade klarat mig bra på ett prov. Att vi fira födelsedagar tsm och att vi delade livet.

Men man vet aldrig när de tar slut. Och även fast man vet att de gör de, så går de inte att förstå.

Vi skulle åka till Paris snart. Tanken får mig att börja gråta.

Du ville vara med på min första new york resa, du ville verkligen visa mig de goda i livet. 

Fast jag vet att du följer med, du följer oss alla vart vi än går.

Vi tänker på dig.

Man glömmer aldrig en stjärna, pappa.

Snart kommer sommaren. Vi skulle åka båt denna sommaren, och du skulle lära mig att starta båten. Sen skulle jag få köra den själv som jag velat så länge. 

Men ingen visste att detta skulle hända när vi planerade och skrattade tillsammans.

Varför just du av alla människor? Du som alltid var ute och sprang. Maraton och massa lopp överallt var du. Varför just du...

Jag krama om din jacka här om dagen och tårarna kom direkt. Det är så jävla obegripligt.

Men vi har en skyddsängel nu, det vet vi.

Man förväntar sig att du ska komma gående här snart eller gå förbi och säga något med ett leende. 

Men jag vet att du ser oss. Jag vill göra dig stolt pappa. Vi kämpar.

Du var en väldigt omtyckt person, och du har den största platsen i mitt hjärta.

Jag saknar dig. Och jag älskar dig så otroligt mycket.

Du lever kvar i våra minnen.

Rest in peace älskade pappa

<3