Det har snart gått en månad sen du gick bort, pappa.

De är så svårt att beskriva hur allting känns, för de är

bara tomt, tomt, tomt...

Och jag tror inte att folk fattar att de är jobbigt att gå i skolan,

att vara hemma, att se alla dina grejor, alla kläder.

Vi kämpar för att ens orka finnas till.

Och jag har tänkt så många tankar.

Tänk om du bara kom hem en dag, helt frisk och som vanligt.

Då skulle jag krama dig, så länge, jag skulle aldirg släppa dig.

Men tanken på att jag aldrig kommer att få göra de, den gör

så jävla ont.

För allting jag gör påminner om dig. 

Jag tänker på dig varje dag, pappa. Och jag saknar dig så orden 

inte räcker till!

Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara vill att du ska komma hem

någon dag. 

Alla korten på dig, som man går föbi minst hundra gånger varje dag.

Vi hade så kul ihop, när vi åkte till London, eller när vi va ute med båten,

när vi lyssna på våran musik och när vi prata om saker.

Men att inte få prata så med dig mer, att inte få krama dig och säga hur

mycket jag älskar dig.

Att inte få skratta med dig igen.

Det är riktigt jävla hårt...

Men jag vet att varje gång solen skiner, 

är de du pappa.

28/02/2009

Jag saknar & älskar dig