det har gått en tid nu
jag förstår inte hur vi klarat oss.
det kanske är kärleken till varandra
och till dig som håller oss på jorden
för det har vart hemskt
det kanske inte har synts på utsidan
för man vill inte tillåta sig själv att inse
att allt inte är som vanligt
det man försöker göra är att fortsätta
men man måste ta hand om sorgen
jag tror vi har gjort det nu
vissa dagar känns det jobbigare än andra
men det går inte en dag utan att du finns
i mitt huvud
i början var det jobbigt att gå förbi dina kläder
eller datorn
jag kunde inte ens vara själv hemma
utan att hitta mig själv med ett foto av dig i handen
och tårar som rullade nerför kinderna
jag önska av hela mitt hjärta att du kunde komma tillbaka
jag skulle göra vad som helst
men det går inte, jag börjar inse det nu
det är jobbigt, tungt och förjävligt
men jag kan höra och se dig i mina drömmar
det är där vi är tillsammans igen
jag vet inte hur många gånger som jag frågat mig själv varför
men det finns inget svar
jag har försökt hitta ord att förklara känslan, sorgen, smärtan,
ångesten, oron och längtan
det finns inget som beskriver hur det är att verkligen mista
någon man älskar så stort
jag har lärt mig mycket och en av det är att ingenting är självklart
man ska ta dagen som den kommer och leva i nuet
en tanke som håller mig kvar är att
vi träffas i himlen en vacker dag
jag älskar dig, världens bästa pappa